Franson dog 2 aug 1908

Fredrik Franson dog 2 augusti 1908, 56 år gammal. Det blir ju lätt att man ikoniserar grundare av organisationer. I vilket fall som helst, 100 år efter hans dödsdag, kan det väl passa att idag lyfta fram några drag, och fråga sig om lågan som brann i honom fortfarande brinner i våra hjärtan?

Som 17-åring flyttade Fredrik med sin familj till USA. Han mötte Gud och drabbades av en vision för hela världen. 1900 grundades det som 19 år senare blev SAMs internationella arbete. Beslutet togs av en grupp troende i Jönköping efter ett bönemöte som gav ett avgörande intryck på de som var med. Tio år tidigare hade han samlat en grupp missionärskandidater till det som blev TEAM (the Evangelical Alliance Mission). SAM samarbetar sedan många år med TEAM i Tchad och Pakistan.

Den här ”svensk-amerikanske väckelsepredikanten och missionsentusiasten” (Göran Åberg) må ha haft hela världen som sin vision – och tyckt om att be med världskartan utsträckt framför sig – men i den sparsamma dokumentationen som finns kvar slås man av beskrivningarna av hans möten med individer. Inklusive den Herre han följde. Det är f. ö. från andra vi vet vem han var, för vad jag vet skrev han inte dagbok.

• Han hade en omedelbar, och som det verkar, oavbruten kontakt med Kristus. Det stämde med mottot som tillskrivs honom: Ständig medveten gemenskap med Kristus. (Ibland som CCCC: Constant Conscious Communion with Christ).

• Han kritiserades ibland för sina metoder. När han kom till sin födelseort Nora, igen, som 29-åring, kallade hans gamle rektor hans sätt att tala som teatraliskt. Franson svarar med att han ofta talar med sin Herre om sina metoder, och är beredd att ändra dem. Mindre bekymrad av vad man kallar metoderna, säger han att ”det är bättre att bli frälst på ett amerikanskt sätt än att bli förlorad på ett europeiskt.”

• Efter att ha gästat en baron i Tyskland, köpte han en fjärde klass biljett för sin vidare resa. En god vän ifrågasatte han omdöme, och undrade vad han trodde baronen skulle sagt om det. ”Jag åker fjärde klass för det finns ingen femte.”

• Han skrev från Sydafrika 1907 till missionsvännerna i Småland om ”alliansprincipen”, ”huru litet Herren Gud efter allt synes bry sig om, vare sig en kyrka är fri- eller statskyrka.” (Cit. av Åberg). Individen måste möta Gud, men behövde vara en del av en lokal församling. Hur den såg ut var inte så viktigt, bara den var öppen för Guds Andes verk i både den enskilde och i världen. Församlingar gick samman i allianser för att ta sig an uppdrag som var för stora för den enskilda gruppen.

Det brann en låga i Fransons hjärta. De han mötte kunde inte undgå att beröras. En del tog anstöt. Andra lät sig tändas av samma eld. Att den inte slocknade 2 augusti 1908 antyder att han levde för ett uppdrag större än hans eget. De missionsorganisationer han startade fortsätter att sända tvärkulturella medarbetare. Även för Franson var ”Guds metod mäniskor”. Jag rannsakar mitt eget hjärta och frågar mig i vilken utsträckning den lågan brinner idag?

Vecka 23

Så är vi där igen. Adjö. Ad Dios. Åt Gud. En av dom jag sa farväl till idag har varit en bror i drygt 20 år. Vi pratade som vanligt. Hur är det med alla? Lova hälsa!
– Om jag kommer till himlen före dej, ska jag vänta på dej . Och be för dig under tiden. Den turordningen vet vi ingenting om, men hans skägg är vitare än mitt.
Vi kramade om varandra, med tårar. Jag gick utmed gränden, men kände hans ögon följa mig, och mycket riktig, när jag vände mig om i den lilla korsingen, stod han där. Jag mötte han skumma ögon en gång till, ögonblicket brändes in på näthinnan. Med handen på hjärtat försvann jag ur hans synfält.
Så kan priset vara för liv i två världar. Vi är tacksamma. Det är meningsfullt. Och smärtsamt. Men återseendets hopp lägger en ljuskrans runt alltihop.

Vecka 22

Det är mycket av överlämande nu. Det sista med alfabetisering tog mina medarbetare över på lördagen. Jag kunde skriva under en fastighetsövelåtelse också tidigare i veckan. Hela processen är klar, men det ser hoppfullt ut. Det är en liten tomt som varit registrerad i missionens namn, men som vi besöt på konferensen att lämna över till den lilla kyrkan. Vi tycker det är skönt att inte ha det bekymret. Det passar den växande kyrkan, som har en vision för platsen.
I söndags morgon ringde pastorn och berättade att nu var det första radioprogrammet klart. De hade hållt på in på småtimmarna. Monica och jag lyssnade på en CD, och blev mycket imponerade. Vi kan ju inte så mycket om radio, men vi är överygade att detta är ännu ett uttryck för att de troende i stan bryr sig. Och det är så härligt med engagemanget. En person kom och erbjöd att betala dom som jobbade med det. Pastorn berättar att de avböjde, men att de vore tacksamma för en gåva till sändingsavgiften.

Vecka 21

Konflikt. Ett par timmar i en konlfiktladdad situation tömmer batterierna. Jag var lite rädd för det i början av veckan när det blev tydligt att vi behöver hjälpas åt att lösa en konflikt. Två mycket välutbildade och erfarna arbetare, med samma mål, men mycket olika tankar om hur man ska nå målet. De kommer dessutom från skilda håll i världen. Och personligheterna har inte mycket gemensamt. Monica och jag pratade med var och en för sig. Sedan hade vi möte för de närmast berörda. Och jag fick ta av mig hatten, för alla följde reglerna, jag behövde inte blåsa i pipan en enda gång. Där fanns förlåtelse och ödmjukhet som grep mig djupt. Och gjorde hjärtat lätt. En är strateg av naturen, den andre ser inte kopplingen mellan vad han gör och målet de delar. De behöver varandra. Men jag vet inte om det är klokt att de jobbar tillsammans en längre period. Mycken tid kommer att kärvas för att det ska fungera. I vilket fall som helst, tackar jag Gud. Hans närvaro var påtaglig!
En av våra medarbetare, Ingvor, fyller år till veckan. Men hon är inte här då, så då fick vi ett hedersuppdrag från Gerd och SAMs IA, att fira henne innan dess. Vi gjorde det på en japansk restaurang i huvudstaden. Rå fisk och sådant. Hon var ju i Japan för 20 år sedan, och kunde guida oss in i en ny värld.
Tidigare samma dag gick min medarbetare och jag igenom en rad frågor tillsammans med två bröder, som en utvärdering av deras arbetsgren. Jag bara kände en sådan stor tacksamhet över att få vara på ett hörn i missionens värld.