Vecka 23

Så är vi där igen. Adjö. Ad Dios. Åt Gud. En av dom jag sa farväl till idag har varit en bror i drygt 20 år. Vi pratade som vanligt. Hur är det med alla? Lova hälsa!
- Om jag kommer till himlen före dej, ska jag vänta på dej . Och be för dig under tiden. Den turordningen vet vi ingenting om, men hans skägg är vitare än mitt.
Vi kramade om varandra, med tårar. Jag gick utmed gränden, men kände hans ögon följa mig, och mycket riktig, när jag vände mig om i den lilla korsingen, stod han där. Jag mötte han skumma ögon en gång till, ögonblicket brändes in på näthinnan. Med handen på hjärtat försvann jag ur hans synfält.
Så kan priset vara för liv i två världar. Vi är tacksamma. Det är meningsfullt. Och smärtsamt. Men återseendets hopp lägger en ljuskrans runt alltihop.